Malin Ströman

Att ligga i sängen med feber är ett perfekt tillfälle för att planlöst surfa igenom app store för att se om det går att hitta något kul. Idag laddade jag ner ett gäng utbildningsappar i hopp om att hitta något inspirerande. Jösses vad mycket dåligt som görs. De flesta apparna raderade jag omedelbart från hemskärmen. En stack ut i mängden dock.

explOratorium, ett Tom Titts-liknande museum i San Fransisco, har producerat Sound Uncovered och berättar om ljud på ett mycket kreativt och ändå informativt sätt. De inleder varje kapitel med en utmaning eller fråga som jag direkt kan testa själv. Svaret är nästan omöjligt att klura ut. Istället har testet väckt så mycket nyfikenhet att jag faktiskt orkar läsa svaret för att förstå vad det är som händer. Jag testar t ex åldern på mina öron och blir lätt besviken över att de är precis så gamla som de är. Jag får också veta att vi som det kryper i kroppen på när någon tuggar, och som nästan kan smälla till någon som andas med öppen mun, har någonting som heter misophonia.

Sound Uncovered låter mig spela in och spela upp baklänges på en gammal bandspelare, gissa vilket ljud som beskrivs, förstå våglängder och hur de blandas med mera. Riktigt spännande. På engelska. Gratis. Ålder 9+.

Vi har en bit att gå till dagis, ibland kan det gå lite långsamt, men andra morgnar går det fortare. När femåriga Zack kommer ihåg trädet som har fallit över stigen i skogen får han fart och vi nästan springer tills vi kommer dit. Han stannar och säger bekymrat ‘Nu blir det svårt, det finns så många att välja mellan‘. Pinnar. Det är så roligt varje gång man inser att alla de där barnböckerna som handlar om något specifikt faktiskt handlar om det för att det är något många barn pysslar med. Pinnar t ex.

Två bra pinnböcker vi har läst många gånger utan att förstå att pinnsamlarna är ett existerande släkte är Oscars pinnar. Vi har hittat den ultimata pinnplatsen under vår yttertrappa.

Det börjar med att Oscar hittar en pinne. Den pinnen får sova i Oscars säng. Men nu hittar han två mysiga pinnar till. Plötsligt har Oscar en pinne + två pinnar, det vill säga en liten pinnsamling faktiskt. Oscar samlar och högen växer. Pinnarna måste flytta ut i sandlådan. De blir bara fler och fler. Alla hjälper till – utom mamma och pappa. Men tänk om någon tar dem? Nu måste Oscar hitta den ultimata pinnplatsen.

och underbara Astons stenar.

Astons mamma och pappa tycker till slut att det är lite väl trångt hemma med alla stenar. De beslutar sig för att visa Aston och stenarna en plats som stenarna kanske kommer att trivas på, som de kanske till och med kan tänka sig att åka på semester till? Det visar sig vara en perfekt strand där det redan finns många stenar som har det bra i vattnet och i sanden, här vill Astons stenar verkligen bo!
Men vad är det där? En pinne! En alldeles ensam pinne bland alla stenarna? Stackars lilla ensamma pinnen…

Så gick han till jobbet som vanligt. Och där stod jag med en bebis på armen. Vad skulle jag göra med henne? Det var minus tio ute, en meter snö och det var den där vintern när en kille dog på Drottinggatan av en istapp som föll ned från taket. Den där vintern för elva år sedan när stockholmarna för första gången på mycket länge drabbades av en otrolig massa snö och när vi ännu var helt oförberedda på att snön måste plogas bort, taken måste skyfflas och trottoarerna måste sandas. Det hade precis plågsamt gått upp för mig att med mjölkstinna bröst, stora och hårda som vattenmeloner går man inte ut i minus tio grader. Tjugo dagar gamla bebisar ska inte heller vara ute i minus tio. Vi fick stanna inne i flera veckor. Det var början på ett oändligt år.

Jag upplevde att det är fruktansvärt tråkigt att vara hemma själv med en bebis som inte sover 20 timmar om dygnet, som har ont i magen och som äter konstant. Det går inte att träna som vanligt. Det går inte att måla. Det går inte att göra någonting som man tidigare har fyllt tom tid med. Man går omkring själv med ett knyte som inte är nöjd mer än några minuter åt gången. Tänk om man hade haft fler med små barn omkring sig på ett naturligt sätt. Tänk om man hade kunnat lära sig lite i förväg av någon i sin omgivning som hade haft små barn innan en själv eller snarare, tänk om jag hade gett mer av min tid till de släktingar i min omgivning som hade barn – och till deras barn. Tack och lov för mammagruppen.

Efter ett år var mammaledigheten slut (mammaledighet är verkligen ett helt galet ord för föräldratjänsten). Under graviditeten lät det som en självklarhet. Jag föder ett barn, är borta ett år, sedan börjar barnet på dagis och jag börjar jobba igen som vanligt. Varför sa ingen något??? Varför berättade ingen att många barn är för små för att lämnas bort 10 timmar om dagen vid ett års ålder? Varför sa ingen att det inte är lag på att mammor måste börja jobba efter ett år – att de kan välja själva? Jo för att det är lag på att mammor måste börja jobba efter lite mer än ett år för att få behålla sitt jobb förstås.

Här var det något som kändes alldeles galet. Varför hade min mamma uppfostrat mig till den mest egoistiska varelse som aldrig tidigare hade brytt sig det minsta om barn? Och varför hade jag aldrig haft barn omkring mig på ett naturligt sätt – var var gamla vänner och familj som fick barn, vart hade de tagit vägen? Och varför var det så normaliserat att mammor inte är hemma mer än ett år med sina barn? För att den individuella friheten går före allt annat för svensken, berättar Henrik Berggren och Lars Trägårdh i Är svensken människa?

Jag är väl insatt i Alva Myrdals arbete, vikten av rösträtt, p-pillrets betydelse för kvinnlig sexuell frihet och kommunala dagishems likvärdiga betydelse för kvinnans möjligheter till ekonomiskt oberoende, men Berggren och Trägårdh tar mig genom historien bit för bit för att förstå hur dessa beslut har kommit till och med vilken motivation. De lutar sig hela vägen tillbaka till Platon och beskriver vidare hur Sverige historia unikt enade bönder och kung mot adeln som sin gemensamma fiende, vidare till hur var man måste reda sig själv för att garantera överlevnad i det fattiga Sverige.

Barnen hamnade till slut i fokus för statens fortlevnad och man insåg under 30-talet att de olärda, fattiga föräldrarna inte skulle duga som uppfostrare. Men att ta emot gåvor och välgörenhet från vare sig staten eller överklass gick emot den protestantiska filosofin om att reda sig själv. Skolor, vård och mat måste bli garanti.  Kvinnorna behövdes vidare i arbetskraften och dessutom var familjens beroende av varandra inte optimalt.

En medborgare som sätter hustru, man, föräldrar, syskon eller barn främst är inte att lita på ur nationens och statens synvinkel. Ur den demokratiska statens perspektiv finns det även andra skäl att vara misstänksam mot gemenskapen mellan barn, föräldrar och syskon. Familjen är traditionellt en icke-demokratisk institution, med ojämlika maktförhållanden och ojämlika beslutsformer. Och även ur marknadssynkpunkt är familjen en femtekolonn. I arbetslivet och i ekonomiska transaktioner förvandlas kärlek och beroende mellan familjemedlemmar till obehagliga fenomen som nepotism och korruption.

Men hur skulle man rädda kvinnans jämlikhet och individuella frihet utan att skada familjen och barnen? Eva Moberg menade att kvinnans frigörelse är beroende av att vi slutar se på kvinnan som bäst lämpad att ta hand om familjen. Men ’Att hävda kvinnans rätt som individ i förhållande till barnens rätt, är detsamma som att bli ansedd asocial, onaturlig, okvinnlig, omänsklig, rabiat mm.’ Att välja individuell suveränitet går än idag emot just kvinnligheten. Kvinnans främsta uppgift är, i motsats till mannens, just att vårda hemmet. Hon ska rädda mannen från det begär efter frihet och oberoende som går ut över barns, kvinnors och samhällets väl. Det individuella oberoendet ses som en manlig företeelse. Att män söker sin frihet tycks vara något som samhället får leva med, en naturlig del av vad det innebär att vara man. Men om kvinnor börja vilja vara individuella, då är samhällets fortbestånd i fara. Moberg såg 6 timmars arbetsdag som den enda möjliga ekvationen för att låta båda föräldrarna uppnå ekonomiskt oberoende och få tid med familj och barn.

Både Ellen Key och Alva Myrdal förespråkade att upphöja de kvinnliga uppgifterna i hemmet till överordnade mannens. Senare försökte Tage Erlander och Olof Palme förklara den kvinnliga frigörelsen som lika mycket mannens frigörelse från sitt betungande och stressande ansvar, vilket de delvis fick rätt i. Lika mycket som kvinnorna kämpade för sina rättigheter, lika lite tycktes männen vilja erövra rätten till jämställdhet på kvinnliga arenor. Daghemmen var en kompromiss. Männen behövde inte ge upp sin ställning på arbetsmarknaden och kvinnorna kunde försiktigt börja jobba på de tjänster som fanns att ta och de tjänster som de ansågs lämpade för. Kvinnan blev ekonomiskt oberoende. Mannen berövades sin maktställning i familjen men blev också befriad från det ansvar som denna överordning medförde. Han kunde sticka när han ville.

Egentligen hade man redan uppnått det politiska syftet med den kvinnliga frigörelsen.

 Individen kan utbilda sig, byta jobb, flytta, skilja sig, skaffa barn utan att hamna i en beroendeställning till familj, vänner eller arbetsgivare, trygg i vissheten om att det enda han behöver underordna sig är statens opersonliga makt. Vi har fått större makt över våra liv, blivit mer självständiga – men också blivit mer anpassade som arbetstagare och konsumenter på en ständigt föränderlig kapitalistisk marknad.

Men skjutit snett på det mänskliga, det filosofiska planet.

Många kvinnor var missnöjda. De som hellre ville vara hemmafruar upplevde en känsla av förlust när de tvingades in och ut på arbetsmarknaden mellan födslarna för att kunna behålla sin ersättningsnivå. För andra, som ville ha halva makten på arbetsplatserna, var den fortsatta segregeringen i hemmet och på jobbet en källa till besvikelse.

1972 förklarar Moberg att 6 timmar på dagis kan vara bra för ett barn som får utvecklas i grupp av professionella pedagoger, men 10 timmar på samma plats kan vara direkt skadligt. Inte heller föräldraförsäkringsreformen som infördes innebar inte de jämställdhetseffekter man förväntade sig tack vare männens tvekan att ta på sig en traditionell kvinnoroll, kvinnornas ovilja att ge upp för dem värdefull tid med sina barn och inte minst de negativa ekonomiska konsekvenser för familjen om mannen, som oftast tjänade mer pengar.

1972!!! Nittonhundrasjuttiotvå! Ingenting har hänt på 40 år!!! Här saknas ett kapitel i vår genushistoria på 40 år när ingenting förändrades. Vi väcks upp år 2013, på samma sätt som kvinnor har gjort i sedan 40 år tillbaka, med våra barn på armen och undrar hur det kunde bli så här och om det inte går att lösa på ett bättre sätt? Kvinnor jobbar fortfarande främst i vårdande undervärderade och lågbetalda yrken. Kvinnor väljer fortfarande att jobba deltid till förmån för sina mäns karriärer och för att inte deras barn ska vara tio timmar om dagen i enorma dagisgrupper. Kvinnor anses fortfarande vara bättre lämpade än män att ta hand om en nyfödd bebis trots att alla källor till denna kunskap är eliminerade. Föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn anses fortfarande vara helt meningslösa för samhälle och bekantskap.

Är det så att staten nöjde sig när den individuella friheten var uppnådd – att det inte finns någon drivkraft till att förändra, förbättra, fila på resultatet?

Det går en underbar canadensisk tecknad serie på barnkanalen just nu – klåtter. En busig streckbaserad kille och en hand som tecknar oväntade vändningar åt honom. Kreativt och lite gammeldags på ett bra sätt.

Det går lätt att göra den sortens animation själv med appen VideoScribe HD. Med samma möjligheter att zooma in och ut och flytta fokus som Prezi ger, kombinerat med en hand som ritar upp det man vill berätta kan man göra roliga presentationer eller animationer. Det tar förstås lite tid att pyssla med men mest är det en story och en kreativ ide som behövs för att det ska bli bra.

I appen Petting Zoo har Christoph Niemann skapat en magisk interaktiv variant av den strecktecknade filmen. Här är handen som ger animationen nya vändningar användarens egen. Ett tag funderade jag på om filmen skulle bli bättre med en story, men insåg direkt att det är just användarens egen delaktighet och utforskande som är det intressanta och med en story skulle man antagligen känna sig duperad eller styrd. Man vill känna sig klipsk och inte dum när man leker med en film.

(tack för tips Hans G och Per Axbom)

Zack, 4.5, ritar mest streck till vilka han har vilda historier. Strecken är liksom hur sakerna rör sig istället för hur de ser ut. Han bevisade vid rätt tillfälle att han kan rita gubbar som fyraåringar ska kunna, men han gör det aldrig.

Idag kom han hem med sina första riktigt figurativa teckningar – en dator med tangentbord med framåt och bakåtpilar, en slutboss på skärmen och spara knapp… och en pokemon mitt i tangentbordet…

Den andra teckningen var en karta som barnen på dagis har fått fylla med innehåll – en stor slutboss i havet som är svår att ta sig förbi, smårobotar på ena ön och en lång beskrivning av hur spelet fungerar.

- Jaaaaaa, Tjata inte!
- Jag har inte tjatat, jag har bara sagt till tre gånger för att du inte lyssnar. Hur ska jag göra då när du inte reagerar på vad jag säger?

Den som inte vill lyssna tycker att det är tjat. Den som tjatar vill bara få respons, och helst en indikation på att den andra inte bara har hört utan även förstått och tänker göra något med informationen.

Så är det med inte bara med mammor, utan lika mycket med de tjatiga veganer, kristna, feminister, miljöpartister, raw food anhängare, lactos-motståndare osv osv. De vi inte har intresse av att tro på blir jättejobbiga när de om och om igen vill trycka på oss deras budskap. Intressen kan vi stå ut med, men värderingar som vi förväntas konvertera till blir tjat redan vid andra försöket. De som inte vill lyssna kan vara våra vänner. Det är ganska ofta de är det faktiskt. ‘Malin är så skitjobbig med sitt feministsnack‘ eller ‘Jag orkar inte se hans statusuppdateringar om hur giftig all mat är’. De religiösa har det ju verkligen inte lätt i Sverige, eftersom de flesta av oss inte vill höra ordet Gud över huvud taget med risk för att dras in i en för oss icke troende helt orimlig och verklighetsfrånvänd diskussion om vad som är viktigt i livet.

Saker blir inte sanna bara för att någon säger det. Ibland kan dessutom budskapet innebära en kravställning eller försämring – att sluta äta kött är både att avstå från något gott och från en identitet, jämställdhet mellan kvinnor och män skulle innebära mindre friheter för män och dessutom många gånger lägre lön (kvinnor i en yrkesroll drar ner lönebilden), en dömande Gud skulle innebära en kravbild på meningen med livet, minskade giftutsläpp skulle kräva att vi inte kunde konsumera eller resa fritt längre. What is in it for me? vill den som lyssnar veta. Om det bara innebär nackdelar för mig är det tjat.

Jag tror alla är överens om att tjat funkar dåligt ur pedagogisk synpunkt. Ju fler upprepningar desto mer verkningslöst blir det. Visst är det en förolämpning att vännerna måste få ut något av eget intresse av en diskussion för att vilja förbli kompis, men det kanske är värt att behålla dem och deras förtroende och hitta de tillfällen när de är intresserade av att lyssna. Och ändå vara sig själv. Det är svårt att vara lärare, eller mamma, eller vän, eller missionär, eller politiker, eller guru. Pedagogik är en utmaning.

Den förväntade önskebilden av sig själv som pappa ser ut att vara ensam, separat från familjen. Har han något med någon annan att göra över huvud taget? Skapar tidningen Pappa en norm som inte finns här? Är det här verkligen en spegling av vem pappor vill vara, eller blir det en dröm för att man tror att det borde vara så? Normala pappor vill stå i fokus kan man tro.

Mammor har uppenbarligen fullt upp, och är väldigt glada över att inte ha en hand över. Det är det romantiskt fluffiga livet vi drömmer om. Och många barn vill de ha förstås, samtidigt som de gör karriär. Oh som vi ska vilja det.

Tack syrran för bild och för dagens bloggämne.

Responsen på gårdagens inlägg om frigörelsen från dumburken handlar mest om fredagsmyset – vi saknar att familjen samlas kring något gemensamt. Hemma hos oss plockar vi fram kortleken när vi vill umgås, men då kan förstås inte fyraåringen vara med. Han får sitta med iPaden under tiden. Inte heller blir det på fredagkvällar då vi är för trötta.

Fredagsmys har blivit en svensk tradition som vi ogärna vill bli utan. I Allt för Sverige blev i alla fall jag lite påmind om att det är en rätt trevlig stund som skiljer sig från många andra länders fredagkvällar där farsor äger tv’n för att titta på sport. @karllinder tipsade igår om passup.se som har förstått vikten av vårt fredagsmys och som erbjuder hjälp. Låter lite fånigt tills man hör vad man kan få hjälp med – kylt vitt vin & räkor, tacos med alla tillbehör, senaste dvd:n, dukning med levande ljus, helgstädat hem och renbäddade sängar. OMG vad man vill ha precis det fixat på fredagkvällen! Bara för grannen att komma över med sina barn tänker jag – så kan de kolla på tv medan vi fredagsmyser. Ju fler desto mysigare om man nu slipper städa och fixa.

Idag hängde jag med en pappaledig kollega från svtplay hela dagen för att pumpa honom på allt han kan om barnutbudet i alla de vod-tjänster som han och hans familj har testat de senaste nio månaderna. Det som utmärkte sig mest var deras behov av just en tjänst som förenklar och möjliggör familjemyset – filmer, svensk dubb och möjligheten för hela familjen att delta i att välja film eller program. Familjen med tre barn under sju år splittras inte en kväll utan behöver istället kunna enas, och det verkar inte som att det finns minsta lilla alternativ till tv/video. Snart kommer han dock ha äldre barn som själva väljer vad de vill se och då är han liksom vi andra tvungen att börja leta nya sätt att förena familjen på fredagkvällen. Alla tips och förslag är välkomna – vad gör vi på fredagsmyset när vi inte vill se samma tv-program längre?

Vi var som sagt på Disney Worlds alla parker 6 dagar i sträck. Vi gjorde allt vi hann som innebar under två timmars väntetid. Det var väldigt mycket som det var mer än två timmars köer för, men vi hann ändå en del. Swiss Family Treehouse, The Magic Carpets of Aladdin, Jungle Cruise, Splash Mountain, Big Thunder Mountain Railroad, Tom Sawyer Island, Haunted Mansion, Stitch’s Great Escape, Monsters Inc. Laugh Floor, Muppet Vision 3D, Star Tours, It’s Tough to be a Bug, Kilimanjaro Safaris, Forest Exploration Trail, Expedition Everest, Dinosaur, Tricera Top Spin, Kali River Rapids, Maharajah Jungle Trek, China, Norway och Germany.

Men ingen i hela familjen hade en tanke på att gå in på Voyage of Little Mermaid. Vi konstaterade att om nu nioåriga Leia hade varit fem år hade vi aldrig kunnat åka från Disney utan att hon, likt många andra flickor, hade fått den perfekta prinsesslooken och Ariel var alltid hennes favorit. Men det vet vi ju allihop att på Voyage of Little Mermaid händer det inget spännande. Det kommer inte vara en under havet upplevelse med fart och spänning – trots att filmen har många lite läskiga och dramatiska inslag. Det är förstås en glättig musikal som vi inte ens vill pröva – den är ju för småbarn.

Men Kalle Kanin och Småkrypsliv åker vi och där är det galet drag med vattenstup och 4D effekter. Även StarTour och Dinosaur är för läskiga för fyraåringen så vi får vänta utanför och till Toy Storyturen är det så lång väntekö så det går bara inte att testa den vindlande berg-och-dalbanan där man samtidigt skjuter på figurer runt omkring en.

Princessaktiviteter är genomgående helt utan action och Dinosaurietemat är för läskigt för fyraåringar. Tur att det är ordning och reda så att man inte behöver undra.

Ändå har en fyraårig liten tjej fått allt om bakfoten – iförd fullfjädrad Arielstass ställer hon sig i kön bland alla andra Jedi-aspiranter, drar över en brun kåpa, fäller ut lasersvärdet och slåss modigt mot urläskige Darth Maul. Heja lilla tjejen.